Vanliga frågor om kärnkraft

Tyvärr florerar många myter och missförstånd om kärnkraft. Ofta används dessa – genom att förenkla, förvränga eller förstora vissa frågor – i syfte att skapa oro och rädsla kring kraftslaget. Det är då lätt att fastna i felaktiga föreställningar, särskilt när komplexa ämnen diskuteras på ett onyanserat och svartvitt sätt.

Men verkligheten ser annorlunda ut. Kärnkraft är en av de mest kontrollerade och klimatsmarta energiformerna vi någonsin haft. Den har spelat – och spelar fortfarande – en avgörande roll för att trygga elförsörjningen och minska utsläppen, både i Sverige och globalt. Se mer om detta i "Varför kärnkraft"

Därför reder vi i ut några av de vanligaste frågorna, myterna och påståendena om kärnkraft. Svaren bygger på fakta, forskning och beprövad erfarenhet – och har som mål att ge en nyanserad och mer förståelig bild av kärnkraften:

Vad är strålning?

Hur farligt är strålning?

Vad är kärnavfall?

Vad gör vi med kärnavfall?

Är kärnkraft säkert?

Säkerhet i praktiken?

Vad är strålning och radioaktivitet?

För att förstå många av missuppfattningarna om kärnkraft behöver vi först förstå vad radioaktivitet faktiskt är – det som så ofta sägs vara ”risken” med kraftslaget.

Begreppen strålning och radioaktivitet används ofta slarvigt I debatten, vilket bidrar till oro. Men med lite grundläggande kunskap blir det tydligt att radioaktivitet inte är något mystiskt eller onaturligt – det är ett naturligt fenomen som vi lever med varje dag, och som dessutom gör stor nytta I samhället.

Först och främst: radioaktivitet innebär att vissa atomkärnor faller sönder och sänder ut energi – detta kallas joniserande strålning. Men detta är inte något som bara sker i ett kärnkraftverk – det pågår ständigt i vår omgivning, och har gjort det i alla tider. Vi utsätts dagligen för strålning, vilket kallas bakgrundsstrålning. Den kommer från källor som: (kanske nån bild på en instabil atom som går sönder för den bär på för tunga kassar – ur kommer strålning)

• Solen och rymden – kosmisk strålning som tränger in i atmosfären
• Våra hem – från berggrunden och radon i vissa byggmaterial
• Vår egen kropp – innehåller t.ex. kalium-40, en naturligt radioaktiv isotop

Radioaktivitet har också en viktig praktisk roll i dagens samhälle. Den används inom många områden där den gör stor nytta, till exempel:

• Inom medicin – för diagnostik (t.ex. PET- och SPECT-scanning), sterilisering av utrustning och cancerbehandling
• Inom forskning – exempelvis inom astronomi, meteorologi, arkeologi, historia och genetik
• Inom industrin – för att styra processer, mäta nivåer, göra materialröntgen och säkerställa kvalitet
• Hemma – exempelvis i brandvarnare, där små mängder radioaktiva ämnen används för att säkert detektera rök

Att säga att kärnkraft är dåligt bara för att det involverar strålning och radioaktivitet är därför en grov förenkling. Eftersom dessa fenomen är lika naturliga som luften vi andas eller vattnet vi dricker, måste de också sättas i rätt sammanhang – både när det gäller risker och nytta.

Hur farligt är strålning och radioaktivitet?  

Radioaktivitet och strålning kan vara farligt – men det beror helt på vilken typ av strålning, hur mycket och hur länge man utsätts för det. Med andra ord, strålning är inte farligt per definition – i rätt mängder är det ofarligt, och i många fall till och med nyttigt, som vi sett i medicinska tillämpningar. Det finns tre huvudsakliga typer av joniserande strålning: alfa, beta och gamma.

Alfastrålning består av tunga partiklar och är tekniskt sett den mest "joniserande", alltså mest skadlig om den kommer in i kroppen. Men den är samtidigt mycket lätt att skydda sig mot – den stoppas enkelt av så lite som ett papper och kan därför inte tränga sig in genom huden. Den är alltså bara farlig om man sväljer ett radioaktivt ämne.

Betastrålning består av elektroner och har lite större genomträngningsförmåga. Den kan tränga genom huden men stoppas effektivt av ett tunt lager plast, till exempel plexiglas.

Gammastrålning är en typ av elektromagnetisk strålning, likt röntgen. Den har hög genomträngningsförmåga och är därför svårare att skydda sig mot – det krävs t.ex. bly eller tjock betong. Dock omges av lågintensiv gammastrålning hela tiden, utan risk. Den är därför bara skadlig i mycket höga doser eller vid långvarig exponering.

Hur mäts strålningens påverkan? Strålningens hälsoeffekter mäts i enheten sievert (Sv) – eller oftare i millisievert (mSv), där 1 000 mSv = 1 Sv. Detta mått visar hur mycket strålning kroppen absorberar, och hur biologiskt skadlig den kan vara. Till exempel är bakgrundsstrålningen omkring 2–5 mSv per år, beroende på var man bor. Men det är först vid över 100 mSv som några hälsoeffekter ens kan påvisas, och då gradvis, inte plötsligt. För att se en skala se tabellen. 

Vad är kärnavfall?

När man pratar om kärnkraft kommer man oundvikligen in på avfallet. Det är en viktig fråga. Men det finns olika sorters avfall, och det är bra att ha koll på skillnaderna:

• Lågaktivt avfall – till exempel handskar, filter och arbetskläder. Det är radioaktivt, men med låg intensitet, och kan hanteras relativt enkelt.
• Medelaktivt avfall – som t.ex. vissa maskindelar eller filtermaterial från reaktorer. Kräver lite mer avskärmning.
• Högaktivt avfall – och det är här vi kommer till det som oftast diskuteras: det använda kärnbränslet.

Här ser många framför sig ett bubblande kar med grön, självlysande goo när man hör "kärnavfall". Men det kunde inte vara längre från sanningen. Använt kärnbränsle är hårt, kompakt – små keramiska uranpellets som sett likadana ut hela sin livstid.

Totalt har Sverige använt omkring 8000 ton kärnbränsle sedan 1970-talet. Det kan låta som en stor mängd – men i verkligheten tar det förvånansvärt lite plats. Det beror på att kärnbränsle är extremt tungt. Tänk på skillnaden mellan ett ton fjädrar och ett ton sten – samma vikt, men helt olika volym. 

Eftersom uranpelletsen är så kompakta, ryms hela den här mängden – alltså allt svenskt använt bränsle på över 40 år – i en tredjedels olympisk swimmingpool. 

Så länge det hanteras rätt – vilket det gör – så är det bland det mest kontrollerade avfall som existerar. Faktum är att det inte finns ett enda statistiskt säkerställt dödsfall som orsakats på grund av använt kärnbränsle i hela världen.

Detta kan ställas i jämförelse med andra typer av avfall, till exempel:

• Kvicksilver cirka 19 000 dödsfall årligen

• Arsenik: 200 000 dödsfall årligen

• Bly: 900 000 dödsfall årligen

• Kvävebaserade gödningsmedel: 1,5 miljoner dödsfall årligen

• Luftföroreningar (PM2.5): 4–7 miljoner dödsfall årligen – varav cirka 7000 i Sverige

Dessa omfattas också av betydligt mindre strikt lagstiftning än använt kärnbränsle.

I Sverige har vi ett etablerat och välplanerat system för att hantera allt kärntekniskt avfall. Det är Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB) – ett bolag som ägs gemensamt av de svenska kärnkraftsbolagen – som har ansvar för att samla in, mellanlagra och slutligen slutförvara det använda bränslet på ett säkert sätt. Det är alltså industrin själv som betalar för detta, genom en särskild fond som övervakas av staten. Vilket är unikt globalt sett: ingen annan bransch tar så långsiktigt ansvar för sitt avfall.

Metoden som SKB har tagit fram heter KBS-3. I korthet: det använda bränslet kapslas in i kopparbehållare, omges av skyddande bentonitlera och placeras 500 meter ner i det svenska urberget. Där ligger det stabilt, skyddat från vatten, syre och mänsklig påverkan.

Det använda bränslet är mycket radioaktivt till en början och kräver därför noggrann isolering. Men strålningen avtar snabbt – efter 500 år kan det hanteras med vanlig labbutrustning, och efter 1000 år krävs fysiskt intag för att orsaka skada. Eftersom det då bara är alfastrålning kvar, som inte kan ta sig genom huden. Se stycket om strålning ovan. 

Ibland hör man siffran 100 000 år – men det handlar inte om att det är farligt så länge, utan att det tar så lång tid innan strålningsnivån återgår till den den hade när vi först tog upp uranet ur marken.

Kraven för slutförvaret är att det inte får ge upphov till mer än 1% av den naturliga bakgrundstrålningen – vilket motsvarar en flygresa till New York eller några tandröntgen. Det är 40 gånger mindre än radon i svenska hus och 20 000 gånger mindre än den nivå där akuta symtom kan uppstå.

Summerat: vi har en lösning där kraven är väldigt högt uppsatta både när det gäller tid och exponering. Vilket säkerhetställer att den lilla mängden avfall inte kommer åstadkomma någon skada. Både idag och i framtiden.

För den som vill lära sig ännu mer så har vi också tagit fram ett enkelt faktablad. Ni hittar den här: ”Kärnavfallsresan – ett fokus på säkerhet och miljö”

Är kärnkraft säkert?

Kärnkraft är en av de mest reglerade och kontrollerade teknikerna som finns. Säkerheten är inbyggd i varje steg – från hur reaktorer konstrueras, till hur de körs, övervakas och så småningom avvecklas. Det finns en tydlig säkerhetskultur och ett systemtänk som genomsyrar hela kedjan – och det gäller inte bara i Sverige, utan internationellt.

Statistiskt sett är kärnkraft också ett av de allra säkraste energislagen, om man ser till antal dödsfall per producerad kilowattimme. Faktum är att det ligger i samma nivå – eller till och med under – som förnybara energikällor när hela livscykeln räknas in.

Så varför känns kärnkraft ofta så förknippat med risk?

Mycket handlar om tre specifika händelser:

• Three Mile Island (USA, 1979) – den kanske mest omskrivna icke-olyckan. En partiell härdsmälta skedde, men inga människor dog, och ingen mätbar påverkan på omgivningen kunde konstateras. Med andra ord höll verkets kyddsbarriärer, trots mycket mänskliga fel. Pedagogisk video om vad som skedde kan ses här

• Tjernobyl (Sovjet, 1986) – en tragisk och allvarlig olycka, men också en produkt av en reaktor med grova designbrister, utan inneslutning, och en korrumperad säkerhetskultur - från topp till tå. Här dog 31 personer direkt av olyckan och det uppskattas att upp till 4000 kan ha dött som konsekvens av den i efterhand. Ingenting liknande finns eller skulle kunna ske på någon annan plats i världen. Inte ens på den tiden (då denna teknik inte användes). Pedagogisk video om vad som skedde kan ses här

• Fukushima (Japan, 2011) – orsakades av en jordbävning och tsunami av sällan skådat slag. Återigen: ingen dog av strålning, men en panikartad och dåligt utförd evakuering fick i sig tragiska konsekvenser. Sedan dess har säkerheten förstärkts ytterligare över hela världen och nu är alla kärnkraftverk praktiskt taget tsunamisäkrade. Pedagogisk video om vad som skedde kan ses här

Dessa är de enda tre nämnvärda olyckorna för hela industrin globalt sett. Faktum är att kärnkraft i viss mån är ett offer för sin egen framgång. Varje avvikelse får enorm medial uppmärksamhet – just för att de händer så sällan. Ta till exempel Bhopalolyckan i Indien 1984, där ett utsläpp från en kemikalieanläggning dödade över 3 800 människor omedelbart, och uppskattningsvis upp till 16 000 totalt. Mer än alla kärnkrafts katastrofer kombinerat. Trots det nämns kemibranschen sällan i samma andetag som "katastrof".

Säkerhet i praktiken?

Så vad består egentligen all denna säkerhet av?

Inom kärnkraften talar man om ”defence in depth”. Alltså flera lager av skydd, som en rysk docka där varje nivå är till för att fånga upp det oväntade. Till exempel de olika skyddsbarriärerna om någonting skulle hända i reaktorn:

1. Det radioaktiva ämnet binds i ett stabilt keramiskt bränsle
2. Bränslet kapslas i robusta metallrör
3. Dessa placeras i ett reaktorkärl av tjockt stål
4. Reaktorn omges av en betonginneslutning
5. Allt detta finns i en tung industribyggnad med fysisk och teknisk övervakning

Men det slutar inte där. Moderna reaktorer har också passiva säkerhetssystem. Vilket betyder att de automatiskt stänger ner sig själva vid avvikelser, utan att en enda knapp behöver tryckas.

Utöver det finns redundanta system – alltså flera oberoende backup-system som tar över om något skulle fallera. Det kan handla om:

• Flera olika pumpar som kan kyla reaktorn
• Reservgeneratorer och kraft i flera led, även om elnätet faller bort
• Fysisk separation – där säkerhetsfunktioner ligger i olika byggnader för att inte påverkas samtidigt

Säkerhet handlar dock inte bara om teknik – det handlar om kultur och kärnkraftsindustrin har en säkerhetskultur i världsklass. Varje operatör, tekniker och ingenjör utbildas noggrant – inte bara i fysik och reglerteknik, utan i kommunikation, beredskap och mänskliga faktorer.

Dessutom granskas all verksamhet löpande av:

• IAEA – FN:s atomenergiorgan och global tillsynsorganisation
• WANO – World Association of Nuclear Operators
• Nationella tillsynsmyndigheter (som svenska SSM)

Summerat kan man säga att, kärnkraften bygger på principen att det mest osannolika och värsta kommer att hända, och det går att hantera – inte bara en gång, utan flera gånger om.