Kärnkrafthistoria - den svenska linjen

Nedanstående text är skriven och författad av Bengt Pershagen som är den verklige föregångsmannen inom den svenska reaktorfysiken och var verksam under pionjärtiden inom AB Atomenergi och sedermera Studsvik AB. Bengt Pershagen är författare till böckerna ”Lättvattenreaktorers säkerhet” och medförfattare till ”Snabba bridreaktorer” och har även varit aktiv i styrelsen för Föreningen Kärnteknik (dagens SKS).

AB Atomenergi bildas

I december 1945 tillsatte dåvarande ecklesiastikministern Tage Erlander en expertgrupp, Atomkommittén, som blev en viktig instans för utvecklingen av kärnteknik i Sverige. På förslag av kommittén inrättades 1947 AB Atomenergi som ett halvstatligt bolag där aktierna till 4/7 ägdes av staten och till 3/7 av industrin. Enligt bolagsordningen var Atomenergis huvuduppgifter att utvinna uran och bygga och driva ”atomstaplar” som man sa på den tiden. Det var känt att Sverige hade stora, men låghaltiga urantillgångar i de mellansvenska skiffrarna.

AB Atomenergi bestod till en början endast av Sigurd Nauckhoff, tidigare VD för AB Nitroglycerin. Adressen var hans bostadsadress och kontoret hans portfölj. Våren 1948 anställdes en kemist, och ett analyslaboratorium inrättades på Bryggargatan i Stockholm. Laboratoriet flyttades senare till Lövholmsvägen vid  Liljeholmen. I en äldre industrilokal vid Vinterviken en bit därifrån anlades en försöksanläggning för extraktion av uran ur skiffrar enligt en metod som utvecklats av Erik Svenke i hans licentiatarbete vid KTH. Svenke var vid den tiden anställd vid Boliden och värvades till Atomenergi av Nauckhoff.

I juli 1950 skapades en fysikavdelning med Sigvard Eklund som chef genom avsöndring av försvarets forskningsanstalts sektion för kärnfysik. Samtidigt inrättades en kemiavdelning under Erik Svenke. Ett år senare tillträdde Harry Brynielsson som VD. Nästan alla av de tidigare anställda i kärnfysiksektionen fördes över till Atomenergi. Fysikavdelningen höll till i lokaler vid Ingenjörsvetenskapsakademien på Drottning Kristinas väg i närheten av Tekniska högskolan i Stockholm.

Pionjärtiden och den första reaktorn

Fysikavdelningens huvuduppgift var att bygga den första svenska reaktorn. Personalen ökade snabbt. Även om Eklund försökte hålla administrationen vid ett minimum, krävdes en fast organisation. Sektioner bildades som leddes av Lars Carlbom (strålskydd), Guy von Dardel (neutronfysik), Erik Haeffner (kärnkemi), Gösta Lindberg (konstruktion) samt Robert Vestergaard (instrumentering och reglering).

De första åren fanns endast en teoretisk fysiker på Atomenergi, nämligen Nils Svartholm. Han kom från Nobelinstitutet för fysik i Frescati. Senare inrättades en sektion för reaktorfysik under Gunnar Holte, som 1953 efterträtt Svartholm, och en för metallurgi under Roland Kiessling. Holte kom från professor Wallers institution i Uppsala, där han disputerat på en avhandling om neutronbromsning. Sektionsindelningen kunde ge intryck av en omfattande organisation. I själva verket var det bara en handfull personer i varje sektion. Alla kände alla och medelåldern var låg. Arbetet präglades av ungdomlig entusiasm och pionjäranda.

Beslutet att bygga en forskningsreaktor med tungt vatten som moderator hade fattats 1949. Reaktorn planerades ha så låg effekt att något kylsystem inte skulle behövas. Man siktade närmast på en reaktor om 5kW, liknande den som ett år tidigare tagits i bruk i Frankrike med uranoxid som bränsle.

Omkring 1950 träffades ett samarbetsavtal mellan Frankrike och Sverige. Fransmännen erbjöd sig att leverera uranmetall i utbyte mot uranoxid från Sverige. Det möjliggjorde en höjning av reaktorns effekt till 300kW, vilket krävde ett särskilt kylsystem. För det tunga vattnet var vi hänvisade till leveranser från Norge.

På förslag av Nauckhoff förlades reaktorn till ett underjordiskt bergrum i anslutning till IVAs försöksstation. Sprängningsarbetena påbörjades i juli 1951. Själva reaktorn utformades med den amerikanska tungvattenreaktorn CP-3 som förebild. Den hade startat 1944 vid Argonnelaboratoriet i Chicago. Information om dess uppbyggnad frisläpptes 1950. För de reaktorfysikaliska beräkningarna på den svenska reaktorn svarade Nils Svartholm och för den mekaniska konstruktionen Gösta Lindberg. Robert Vestergaard  ledde utformningen av det elektriska säkerhets- och reglersystemet.

Reaktorhärden fick dimensioneras mer eller mindre på känn, eftersom väsentliga reaktorfysikaliska data fortfarande saknades. Efter att reaktorns huvuddimensioner fastlagts och tillverkningen av bränslepatroner och reaktortank påbörjats, publicerade amerikanerna vissa reaktorfysikaliska data, vilket möjliggjorde en kontroll av våra beräkningar. Men viss osäkerhet kvarstod, och det var därför med stor spänning vi emotsåg uppkörningen till kriticitet. Skulle den tillgängliga mängden tungt vatten räcka? Fanns det någon av oss okänd förorening som försämrade reaktorns reaktivitet?

Slutfasen av det första kriticitetsförsöket ägde rum den 13 juli 1954. Det tunga vattnet pumpades undan för undan upp i reaktortanken med uranstavarna, samtidigt som neutronintensiteten mättes. Nils Göran Sjöstrand och Bengt Pershagen sysslade med att räkna om mätdata och pricka in resultaten på ett diagram som visade hur man närmade sig kriticitet och vid vilken vattennivå reaktorn skulle bli kritisk. Det hela förlöpte ganska odramatiskt och vid 19-tiden kunde VD Brynielsson ringa TT och meddela att Sveriges första reaktor hade startat.

Reaktor R1 i sitt bergrum 20m under
Drottning Kristinas väg 51 i anslutning till KTH.

De första svenska mätningarna av direkt betydelse för reaktorfysiken gjordes redan 1951 av Eric Hellstrand och Rolf Persson. De studerade resonansabsorption av neutroner i uran med den så kallade löptidsmetoden, där neutronernas hastighet och därmed deras energi bestäms av den tid det tar dem att genomlöpa en given sträcka. Som neutronkälla användes cyklotronen vid Nobelinstitutet för fysik i Frescati. Detta pionjärarbete bidrog nog till att amerikanerna något år senare publicerade sina tidigare hemligstämplade resultat. Mätningarna fortsatte av Hellstrand och medarbetare med R1 som neutronkälla. De gav resultat som länge var standard för reaktorberäkningar över hela världen.

Uranstavarna i R1 var placerade i ett fast mönster som inte kunde förändras utan ombyggnad av reaktorn. För kommande reaktorer var det av intresse att studera hur stavarnas dimensioner och inbördes placering i moderatorn påverkade reaktiviteten och därmed få en kontroll på beräkningsmetoderna. Därför byggdes intill R1 en anordning som kallades ZEBRA (Zero Energy Bare Reactor Assembly). ZEBRA var en underkritisk anordning där man kunde flytta om bränslet och studera olika bränslegeometrier i en tank med tungt vatten.  

De första mätningarna i ZEBRA gjordes 1953 under ledning av Rolf Persson med stavar av uranmetall i vanligt vatten. De visade att kriticitet inte är praktiskt möjlig med naturligt uran och vanligt vatten, ett i och för sig viktigt resultat. Senare gjordes mätningar med tungt vatten som moderator.

Den svenska linjen tar form

Genom president Eisenhowers initiativ ”Atoms for Peace” 1953 möjliggjordes i FNs regi den första Genèvekonferensen om atomenergins fredliga användning i augusti 1955. Där frisläpptes mängder av tidigare hemligstämplad information från främst USA och Sovjetunionen. Det blev signalen till en explosionsartad utveckling av kärntekniken i många länder.

Parallellt med arbetet på att färdigställa R1 i bergrummet vid Drottning Kristinas väg pågick planeringen av det fortsatta reaktorprogrammet. Alla var överens om valet av naturligt uran som bränsle och tungt vatten som moderator för framtida svenska reaktorer, men den tekniska utformningen var oklar. Tanken var ursprungligen att R1 skulle följas av en materialprovningsreaktor av tungvattentyp.

Projekteringsarbetet tog fart när Peter Margen anställdes i mars 1955. Redan före Genèvekonferensen hade han idéer om vad som senare skulle komma att bli Ågesta-reaktorn. Hans första skiss gällde en tryckrörsreaktor för produktion av fjärrvärme via en värmeväxlare. Den hade stavknippen av metalliskt uran som bränsle och trycksatt tungt vatten som kylmedel. Aluminium föreslogs som kapslings- och tryckrörsmaterial.

Genom vad som offentliggjordes vid Genèvekonferensen stod det klart att bränslepatronerna i en kraftproducerande reaktor borde ha stavar urandioxid, kapslade i rör av zirkaloy. En principkonstruktion av en anläggning för kombinerad produktion av värme och el genom en mottrycksturbin togs fram inom Atomenergi. Den kallades R3b, medan en motsvarande anläggning för ren värmeproduktion betecknades R3a. Idén var en utveckling i flera steg, där R3a skulle byggas först och sedan konverteras till R3b efter en tids drift. R3a/R3b skulle sedan följas av en elproducerande prototypreaktor R4 med samma grundkonstruktion.

Euforin efter Genèvekonferensen satte fart också på andra aktörer inom landet. Vattenfall och ASEA utökade sina resurser på kärnenergiområdet. Under hösten fördes segslitna förhandlingar om arbetsfördelningen mellan Atomenergi, Vattenfall och ASEA. Vattenfall framlade förslag om att bygga både ett kärnvärmeverk, kallat Adam, och ett kärnkraftverk, Eva. De privata kraftföretagen bildade Atomkraftkonsortiet Krångede AB & Co för att följa utvecklingen, utbilda personal och bygga kärnkraftverk för delägarnas räkning.

I slutet av år 1955 tillsatte regeringen den så kallade atomenergiutredningen. Den arbetade med osedvanlig snabbhet och framlade redan i mars 1956 sitt betänkande. Där förutsågs att fem à sex kärnvärmeverk kunde tillkomma under den närmaste tioårsperioden, och att ett första kärnkraftverk kunde stå färdigt om cirka sju år. Utredningen ansåg att utvecklingsarbetet närmast borde inriktas på reaktorer med naturligt uran och tungt vatten. Uranproduktionen borde byggas ut för att möjliggöra självförsörjning med kärnbränsle. Anläggningar för upparbetning av det använda bränslet borde uppföras, så att plutoniumberikat bränsle kunde användas i nya reaktortyper.

Kärnenergipolitiken föreslogs stå under statsmakternas direkta ledning och utövas med stöd av lagstiftning och en rådgivande delegation för atomenergifrågor. Delegationen skulle dra upp riktlinjer för utvecklingen och yttra sig i tillståndsfrågor och anslagsärenden. Såväl statliga som kommunala organ och enskilda industrier och kraftföretag förutsattes kunna få tillstånd att uppföra, äga och driva reaktorer.

Atomenergi föreslogs få huvudansvaret för utvecklingsarbetet och ensamt svara för framställning av bränsleelement och upparbetning av använt bränsle. Utvecklingen av kärnvärmeverk och kärnkraftverk borde ske i samarbete mellan bolaget och beställaren. Konstruktionen av reaktorerna skulle utföras eller godkännas av bolaget. Tillverkningen av reaktorernas olika delar borde, med undantag för bränsleelementen, åvila olika industriföretag under Atomenergis överinseende.

Under våren 1956 lades en proposition fram för riksdagen och godkändes utan debatt. En delegation för atomenergifrågor inrättades enligt utredningens förslag. Säkerhets-granskningen av kärnenergianläggningar handhades av en särskild reaktorförläggnings-kommitté inom delegationen. Delegationen ändrade 1974 namn till statens kärnkraftinspektion.

Reaktorfysikaliska beräkningsmetoder för stavknippen av uranoxid i tungt vatten utvecklades av Ingvar Carlvik och Bengt Pershagen och testades experimentellt  i ZEBRA. Projekteringen av R3 inriktades i första hand på högtemperaturversionen R3b för kombinerad produktion av värme och el och med urandioxid som bränsle och zircaloy som kapslings- och tryckrörsmaterial. Sommaren 1956 träffade bolaget avtal med Stockholms elverk om förläggning av en anläggning till Ågesta och värme-leveranser till Farsta.

Samtidigt hade Vattenfall inlett samarbete med ASEA om den R3a-liknande reaktorn Adam. Den avsåg en lågtemperaturversion för ren värmeproduktion och hade metalliskt uran som bränsle och aluminium som konstruktionsmaterial. Adam planerades få en värmeeffekt av cirka 75MW och avsågs färdigställas till år 1960 vid värmeverket i Västerås.

Hösten 1956 gjorde Peter Margen och konstruktören Henry Carruthers en resa till den kanadensiska forskningsstationen i Chalk River. Kanadensarna var i färd med att konstruera sin första demonstrationsreaktor för elproduktion, en tungvattenreaktor av trycktankstyp, medan svenskarna förordade sin tryckrörskonstruktion. Båda sidorna argumenterade för sina förslag. Det måste ha skett på ett övertygande sätt, eftersom en tid därefter den svenska reaktorn ändrades till trycktanksutförande och den kanadensiska till tryckrörskonstruktion.

R3 - Ågestaverket

Principkonstruktionen av R3 i trycktanksversion mognade under vintern 1957/58. Även för Adam rekommenderades liknande tekniska lösningar som för R3. När det pågående konstruktionsarbetet visade att kostnaderna för projekten ökat avsevärt, beslöt de berörda parterna att koncentrera arbetet på Ågestaanläggningen.

Beslutet om sammanslagningen av R3 och Adam innebar att Atomenergi och Vattenfall skulle gemensamt och till lika delar äga och bekosta anläggningen. Atomenergi hade konstruktionsansvaret och ASEA blev huvudleverantör för reaktordelen. Upplägget tillstyrktes av delegationen för atomenergifrågor och godkändes av statsmakterna hösten 1958. Beslutet innebar att man tills vidare gav upp tanken på att bygga värmereaktorer.

Skiss över Ågesta (R3).

Ågestaprojektet presenterades vid den andra Genèvekonferensen i september 1958.  Reaktorn blev kritisk i juli 1963, nästan på dagen nio år efter R1, och nådde full effekt i mars 1964. De reaktorfysikaliska mätningarna visade god överensstämmelse med förutsägelserna. Reaktiviteten var till och med något bättre än beräknat. Erfarenheterna från idrifttagningen publicerades vid den tredje Genèvekonferensen i september 1964.

De visade att det gick att bygga reaktorer efter den svenska linjen.

Ågestaverket drevs framgångsrikt till 1974 och levererade sammanlagt 800 000MWh värme till Farsta och 415 000MWh el. Den genomsnittliga årsvisa tillgängligheten ökade från 50% 1964 till nära 100% 1974, ett mycket gott resultat för en första generationens anläggning. Undantaget var 1968 då skador visade sig på vissa bränslepatroner. Det krävde att de skadade patronerna avlägsnades i en omfattande rensningsoperation. En ny härd sattes in, baserad på Asea-Atoms lättvattenpatroner. Reaktorn hade stått still i sju månader innan driften återupptogs. När Ågestareaktorn stoppades för sista gången den 2 juni 1974, gick anläggningen med vinst på grund av de höga oljepriserna.

Studsviks forskningsstation

Atomenergis projektverksamhet ägde rum i Stockholm och var till en början utspridd på flera ställen. Det var därför en stor lättnad när bolaget i början av 1964 kunde flytta in i nybyggda lokaler på Lövholmsvägen vid Liljeholmen bredvid bränslefabriken. Den andra delen av bolagets verksamhet försiggick vid den snabbt växande forskningsstationen i Studsvik. Den hade börjat byggas 1956. En första nedflyttningsvåg från Stockholm kom omkring 1960 i samband med att de experimentella anläggningarna togs i bruk.

Arbete på toppen av nolleffektsreaktorn, R0.

Det reaktorfysikaliska underlaget förbättrades avsevärt genom idrifttagningen av nolleffektreaktorn R0 i Studsvik 1959. R0-tanken hade en diameter av 225cm vilket möjliggjorde kritiska mätningar vid rumstemperatur med hög noggrannhet. ZEBRA, som hade flyttats från bergrummet i Stockholm till Studsvik, medgav med sin tankdiameter av 100cm endast underkritiska mätningar.   

För de högre moderatortemperaturer upp till 200°C som gällde för Ågestareaktorn var noggrannheten i de reaktorfysikaliska beräkningarna inte experimentellt bekräftad. Därför gjordes kompletterande mätningar i en anläggning vid Savannah River Laboratory i USA.  En ny underkritisk anläggning för högre tryck byggdes i Studsvik, så att vi själva kunde göra mätningar vid höga moderatortemperaturer. Den kallades TZ (Tryckzebra) och togs i drift i början av 1964. I Tryckzebra kunde man göra mätningar upp till 250°C.

Tryckzebra byggdes senare om till en kritisk facilitet som kallades KRITZ. Den togs i drift 1969 under ledning av Rolf Persson. Mätprogrammet inleddes med studium av härdar, uppbyggda av fullstora bränslepatroner för Oskarshamnsreaktorn. Senare gjordes även mätningar för utländska kunder, bland annat med plutoniumberikat bränsle.

Flaggskeppet i Studsvik var materialprovningsreaktorn R2, en lättvattenmodererad tryckvattenreaktor med höganrikat uran som bränsle. Den levererades av det amerikanska företaget Allis Chalmers och blev kritisk första gången i den 4 maj 1960. Effekten var till en början 30MW värme. Reaktorn användes för bestrålning och provning av bränsle och reaktormaterial samt till produktion av radioaktiva nuklider för medicinskt och industriellt bruk. Den tjänstgjorde också som neutronkälla för neutronspridningsforskning. Reaktorn drevs framgångsrikt till den 16 juni 2005, då den stängdes på kommersiella grunder.

I R2s vattenbassäng placerades en nolleffektreaktor R2-0. Den togs i drift 1960 och var den första reaktor som ASEA levererade. Den användes bland annat för kriticitetsprov av nya härdkonfigurationer för R2, som strålkälla för strålskärmsmätningar och för laborationer inom den kärntekniska utbildningen.

Atomenergi började 1958 att på allvar att intressera sig för snabba reaktorer. Tanken var att utnyttja plutonium som producerats i de termiska reaktorerna som bränsle i framtida snabba reaktorer. Härigenom skulle uranet i de svenska skiffrarna bli en i det närmaste outtömlig energikälla. Denna vision lanserades i ett föredrag av Dag Jungnell från Vattenfall redan vid den första Genèvekonferensen 1953.

Sigvard Eklund tillsatte en grupp för att ta fram ett program för utveckling av snabba reaktorer. Det utmynnade i ett förslag att bygga en snabb nolleffektreaktor i Studsvik. Det blev FR0 som togs i drift i början av 1964. Reaktorn utformades med liknande reaktorer i USA och Storbritannien som förebild. För forskningsprogrammet svarade en grupp under ledning av Eric Hellstrand. Arbetena vid FR0 var av hög vetenskaplig klass och gav underlag för fyra doktorsavhandlingar. Mätningar pågick till 1971 då reaktorn lades ner i brist på ekonomiskt stöd för fortsatt verksamhet.

Marvikenprojektet

Parallellt med konstruktionsarbetet på R3/Ågesta pågick projekteringen av R4. Atomenergi och Vattenfall enades under 1960 om reaktorns utformning. Man valde en trycktanksversion med tungt vatten som kylmedel, d.v.s. i stort sett en förstoring av Ågesta. Effekten var 100MWel. Den enda egentliga innovationen var att reaktorn skulle utföras för bränslebyte under drift. En förläggningsplats utsågs vid Marviken på Vikbolandet.

Den internationella reaktorutvecklingen skedde i ett accelererande tempo. Många ansåg att den första Marvikenversionen var ett alltför begränsat steg. Under de närmaste åren fördes därför diskussioner om att höja R4-projektets ambitionsnivå.  År 1960 kom ett genombrott för lättvattenreaktorn med kokande vatten som kylmedel, då en sådan reaktor för 180MW eleffekt togs i drift i Dresden utanför Chicago. I USA pågick även projekt med intern nukleär överhettning, d.v.s. överhettning i reaktorhärden av den i samma härd producerade ångan. Härigenom kunde man nå de temperaturer som den moderna turbintekniken utnyttjade och därmed höja verkningsgraden. Reaktorer med nukleär överhettning studerades också i dåvarande Sovjetunionen.

Intresset för tungvattenmodererade reaktorer med kokande kylmedel/moderator hade ökat i och med den framgångsrika idrifttagningen av Haldenreaktorn i Norge 1959. Den visade att en tungvattenmodererad kokarreaktor med naturligt uran som bränsle kunde drivas stabilt med naturlig cirkulation av kylmedlet och med litet läckage av det dyrbara tunga vattnet. Reaktorn levererade ånga till en närbelägen massafabrik och saknade möjligheter till elgenerering. Genom Sveriges medverkan i det gemensamma europeiska Haldenprojektet kunde vi få erfarenheter från reaktorns uppförande och drift.

Projekteringsarbetet inom Atomenergi leddes av Peter Margen. I en studie som framlades i maj 1962 föreslogs att Marviken skulle konstrueras som en kokarreaktor med naturlig cirkulation och direkt ångcykel med möjlighet till intern överhettning. Effekten sattes till 200MWel, och alternativet benämndes Marviken K200. Genom att slopa såväl huvudcirkulationspumpar som ånggeneratorer skulle avsevärda kostnadsbesparingar kunna nås. Bränslet var normalt svaganrikat uran, men med möjlighet till beredskapsdrift med naturligt uran.

Atomenergi och ASEA föreslog gemensamt att arbetet skulle inriktas på Marviken K200. Även Vattenfall anslöt sig, om än med viss tvekan, till förslaget i en rapport tillsammans med Atomenergi i december 1962. Delegationen för atomenergifrågor tillstyrkte, och riksdagen godkände under våren 1963 omläggningen av Marviken från tryckvattenreaktor till kokarreaktor med möjlighet till nukleär överhettning.

Från att ha varit en relativt beskedlig extrapolation av Ågesta hade Marviken på några år förvandlats till en synnerligen avancerad konstruktion med betydande inslag av oprövad teknik. Reaktorförläggningskommittén ansåg hösten 1963 att underlaget inte var tillräckligt för att bedöma säkerheten vid drift med överhettning, varför tillstånd endast lämnades för drift med mättad ånga.

Våren 1964 sökte Vattenfall få till stånd en ändring av projektets uppläggning. Man ställde sig tveksam till den komplicerade systemuppbyggnaden och förutsåg stora problem bland annat i samband med reaktorns start och avställning.  Ungefär samtidigt kom ett kritiskt yttrande från en grupp tekniker i projektet. De ansåg att det presenterade underlaget rentav var omöjligt att förverkliga.

Trots dessa betänkligheter fullföljdes konstruktionen och upphandlingen. Byggnadsarbetena påbörjades våren 1965. Större delen av utrustningen var under tillverkning hos huvudleverantören ASEA eller olika underleverantörer. Montaget inleddes under slutet av 1966, och reaktortanken kom på plats 1967. Montaget var i stort sett avslutat under 1968 och provdriften med lätt vatten kunde börja.

Provdriften visade på behov av vissa ändringar och kompletteringar som skulle medföra förseningar och fördyringar. Mot bakgrund av att överhettningen enligt nya beräkningar endast skulle få marginell betydelse för Marvikens ekonomi och att de amerikanska arbetena på nukleär överhettning avslutats, fattade Atomenergi under sommaren 1969 beslutet att avstå från möjligheten till överhettning i Marviken.

Under hösten 1969 försämrades det tekniska läget ytterligare. Reaktorhärdens stabilitetsegenskaper bedömdes av teknikerna som ogynnsamma och ansågs kräva en ändring av bränslepatronernas utformning. Vissa värmetekniska säkerhetssystem måste modifieras och ett nytt system för reaktorns avstängning införas. Dessa ändringar skulle kräva ytterligare förseningar och fördyringar. När dessutom lättvattenreaktorerna nu helt dominerade marknaden, ställde bolaget frågan om det var värt att fullfölja projektet.

Atomenergis VD Harry Brynielsson avgick den 31 december 1969 och efterträddes av Bo Aler. Det föll på den nye VDns lott att i mitten av april 1970 fatta beslut om att avbryta arbetena på Marviken, vilket kort därefter fastställdes av regeringen. Därmed gick den svenska linjen definitivt i graven. Men den tjugoåriga statliga satsningen hade skapat förutsättningar för svensk industri att självständigt utveckla och marknadsföra lättvattenreaktorer, något som inget annat land, undantaget USA, lyckats med. Tungvattenreaktorn var död, leve lättvattenreaktorn!

Det industriella kärnkraftsprogrammet växer fram

De privata kraftföretagen hade i mitten på 1950-talet bildat Atomkraftkonsortiet Krångede AB & Co (AKK) för att följa utvecklingen, utbilda personal och bygga kärnkraftverk för delägarnas räkning. AKK intresserade sig på ett tidigt stadium för att köpa en importerad lättvattenreaktor av kokartyp (BWR). Planeringsarbetet intensifierades när Olle Gimstedt tillträdde som chef 1959. Det ledde till att det första kärnkraftaggregatet i Oskarshamn beställdes av ASEA 1965. Det var var en svenskutvecklad kokvattenreaktor för 440MWel som togs i drift 1971.

Under tiden hade Vattenfall beställt två aggregat till Ringhals kraftstation på Västkusten, det ena med en kokvattenreaktor från ASEA och det andra med en tryckvattenreaktor från Westinghouse-Monitor. Monitor hade bildats av ett antal svenska industriföretag för att tillvarata deras intressen i samband med reaktorleveranser.

I juli 1968 kom staten och ASEA överens om samarbete inom ett särskilt bolag, AB Asea-Atom. Staten och ASEA träffade senare samma år ett konsortialavtal som skulle gälla till och med 1979. Enligt avtalet skulle det nya bolagets huvudkontor ligga i Västerås och Atomenergis bränslefabrik i Stockholm föras över till bolaget liksom större delen av personalen vid ASEAs atomkraftavdelning.

Asea-Atom började sin verksamhet den 1 januari 1969 med en personal av omkring 350. Till VD utsågs Lars Halle. Chef för konstruktions- och utvecklingsavdelningen blev Lars Leine med biträde av Cnut Sundqvist som samtidigt var chef för reaktorkontoret. Våren 1969 fick Asea-Atom beställning på en andra reaktor till Oskarshamn och ett i stort sett identiskt aggregat till Barsebäck. Asea-Atom hade därmed fyra reaktoranläggningar med en sammanlagd effekt av 2380MWel i orderboken. Senare tillkom Barsebäck 1 och 2 med i stort sett identisk konstruktion men högre effekt.

Reaktorkonstruktionen vidareutvecklades bland annat med instickspumpar, monterade i botten av reaktortanken. Den förbättrade konstruktionen offererades 1973 till det finska kraftföretaget TVO och Asea-Atom fick sin första exportorder om två reaktorer för vardera 710MWel. Två liknande reaktorer med 970MWel uppfördes också i Forsmark och togs i drift 1980 och 1981. År 1985 tillkom Forsmark 3 och Oskarshamn 3 med 1150 respektive 1160 MW eleffekt.