Svenska SKS har träffat japanska AESJ

onsdag 21 augusti 2019

Sveriges Kärntekniska Sällskapet (SKS) har träffat den japanska motsvarigheten Atomic Energy Society of Japan (AESJ). Mötet var ett bra tillfälle att inleda ett samarbete mellan sällskapen och för att reflektera över hur går det för svenska och japanska kärnkraftsindustrin.

 

Atomic Energy Society of Japan (AESJ) har sätet i Tokyo. Staden är enorm enligt europeiskt mått. Det talas mycket om lågkonjunkturen i Japan men i Tokyo kan man knappt notera det. Vad som är slående är hur rent det är på alla offentliga utrymme och hur pålitlig är kollektivtrafik. Med sina 10 miljoner invånare (40 miljoner i Tokyo-/Yokohama-regionen) har den japanska huvudstaden den största ekonomin av alla städer i världen (2 biljoner USD medan Sveriges ekonomi är ca 600 miljarder USD). Å andra sida verkar Tokyo inte så modernt när man tittar på smarta fordonslösningar. Stadens bilflotta består nästan bara av japanska bensinbilar och det finns få elbilar på vägarna. Det är få dyra Teslabilar, men det saknas även budgetalternativ som lilla Nissan Leaf som är en populär japansk bil på svenska vägar. Det saknas även enklare elfordon som Stockholmsfavoriten (eller mardrömmar) elsparkcyklar. Stadens infrastruktur är inte heller så cykelvänlig. Tokyo verkar vara några år efter europeiska städer när det gäller smarta och klimatvänliga fordonslösningar. Samtidigt har Japan genom åren gjort mycket positivt för klimatet genom energimix med stor andel av fossilfri kärnkraftsproduktion. Men efter jordbävningen och tsunamin vid kärnkraftverket i Fukushima Daiichi den 11 mars 2011, beslutade regeringen att stänga alla kärnreaktorer i landet. Nu ser dock industrin lite ljusare på framtiden och det verkar som att kärnkraftindustrin i Japan har medvind igen.

BILD: Det finns många tecken på ett bra samarbete mellan Japan och Sverige. Här en gåva från Sverige till Japan i Hibiyaparken i centrala delen av Tokyo

UPPGÅNG OCH FALL AV KÄRNINDUSTRIN

Utveckling av kärnkraftsindustrin började i Japan efter andra världskriget. Målet var från början annorlunda jämfört med Sverige. I Japan handlade det om att utveckla kommersiella reaktorer, inte kärnvapen som i Sverige. Att starta ett kärnkraftsprogram är varken lätt eller billigt. Japan var dock allierad med USA så tekniköverföringen gick den vägen. Men först var en brittisk Magnox-reaktor som togs i drift 1966. Den hade en ganska liten elektrisk effekt jämfört med nuvarande standard, 150-160 MWe. Efter det brittiska ”äventyret” med Magnox satsade man på reaktorer som blev världsstandard, lättvattenreaktorer (LWR). I Japan började man bygga kokvattenreaktorer (BWR) och tryckvattenreaktorer (PWR). Det gick så bra att japanerna lärde sig att själv konstruera och bygga reaktorer för at sedan utveckla och sälja egna konstruktioner. En sådan är Advanced Boiling Water Reactor (ABWR, avancerad BWR), en förbättrad konstruktion av BWR vilken man byggde på hemmaplan och även utomlands i USA och Kina/Taiwan. Det är synd att ABB Atom som också utvecklade en förbättrad version av BWR i början av 1990-talet inte lyckades sälja den till Finland.

BILD: Den första kommersiella reaktorn kostade japanska skattebetalare £30,000,000 år 1963. Räkna med inflationen skulle det bli idag £822,000,000 (9,7 miljarder SEK). Det är billigt. Källa: The Engineer, March 6, 1959

Det gick relativt bra för den japanska kärnkraftindustrin. Sedan kom den största jordbävningen i landets historia den 11 mars 2011 som vände upp och ner på förutsättningarna för industrin. På grund av bristande skydd mot höga vågor och att personalen inte kunde starta kylning av kärnbränslet, drabbades tre av sex reaktorer i Fukushima av partiella härdsmältor. Det som orsakade mest hysteri och panik i Japan och utomlands var två vätgasexplosioner som uppstod då vätgas producerad med överhettad ånga kom i kontakt med den heta inkapslingen av kärnbränslet. 

Mycket har ändrats sedan olyckan 2011. Enligt uppgifter från AESJ har skyddsområdet omkring Okuma, en stad som ligger ca sju km väster om Fukushima Daiichi, kunnat begränsas från 10 april 2019. Inom prefekturen Fukushima har man även inrättat en speciell ekonomisk zon ”The Fukushima Innovation Coast Framework” där man utvecklar produkter och tjänster inom dekontaminering, robotteknik, energi, lantbruk, skogsbruk, fiske med mera. Japan förbereder sig nu inför Olympiska spelen 2020 i Tokyo och har tagit fram en överraskning till alla åskådare. Ett träningscenter, så kallad J-Village där personal som jobbade med åtgärder för att rädda reaktorerna i Fukushima Daiichi efter olyckan etablerade sig ska bli en del av OS. Från J-Village ska OS-facklan med den olympiska elden föras med stafettlöpare till Tokyo.

Innan Fukushimaolyckan var andelen kärnkraft i energimixen 30 % och det fanns planer på att öka den till 40 %. Strax efter olyckan beslutade regeringen att minska andelen kärnkraft i energimixen. Men den regering som tillträdde 2014 har antagit en strategiskt plan för att på nytt göra om kärnkraften till en huvudbaskraft. Huvudanledning är att Japan behöver en stabil och säker energikälla som samtidigt kan motverka klimatförändringar. Den senast uppdaterade planen säger att 20-23 % av energin ska komma från kärnkraften år 2030. Det innebär helt enkelt att Japan behöver bygga nya reaktorer. I nuläget har Japan 37 kommersiella reaktorer men bara nio är i drift. 

BILD: Av 37 reaktorer i Japan är bara 9 i drift. Källa: nippon.com

SKS TRÄFFAR AESJ

I stadsdelen Shimbanshi i Tokyo, mest känt för relativt låga hus och kontorbyggnader där japanska tjänstemän ”salariiman” jobbar, träffades representanter från svenska SKS och japanska AESJ för att diskutera det aktuella läget för kärnkraftsindustrin i de båda länderna. De som träffades var Lukasz Sokolowski, som sitter i styrelsen för SKS, och Shigeaki Okajima (ordförande), Kiyoshi Yamauchi (Vice chairperson of International Activities Committee), Yasushi Tomita (Director-General of the Secretariat) och Kumiko Kishimoto (Secretariat) från AESJ. Mötet var ett bra tillfälle att inleda ett samarbete mellan de båda sällskapen och för att reflektera över hur går det för den svenska och japanska kärnkraftsindustrin. Japanerna var särskilt intresserade av vad den svenska regeringen menar med sin policy med 100 % förnybara energikällor år 2040. För japaner är det svenska energisystemet, med stor andel vatten och med kärnkraft som baskraft, en nästan perfekt energimix som många länder strävar efter. Medan den svenska regeringen är övertygad om fördelarna med förnybara energikällor som en stor andel av energisystemet, är den japanska regeringen mer ambivalent. En nygammal regering med Shinzō Abe har beslutat att kärnkraften ska finnas kvar i energisystemet - trots visst publikt missnöje efter Fukushimaolyckan. Anledningen till detta är att det i nuläget är dyrt för Japan att importera energi. Landet importerar 90 % av sina energiresurser och enbart import av olja och gas kostar 2 biljoner YEN (182 miljarder kronor) årligen. Självklart är det konsumenter som får betala den notan. En annan fråga som diskuterades under mötet var statusen för de japanska reaktorer som är inte i drift men som planeras att återstarta i framtiden. De reaktorer som är i stand-by-läge har personal på plats och väntar på regeringens klartecken för återstart. Vem betalar då för underhållet av reaktorerna? Det är naturligtvis konsumenter via elräkningen. Men det var inte bara industrin som drabbades hårt ekonomiskt av olyckan 2011. Satsning inom FoU minskade också. Under mötet jämförde vi elpriset i båda länderna. Trots att bara nio av 37 reaktorer är i drift och att landet måste importera betydligt mer av sina energiresurser än Sverige, ligger elpriset för privatkunder i Japan på ungefär samma nivå eller till och med lägre än i Sverige.

BILD: Svenska SKS träffar japanska AESJ. Från vänster: Kiyoshi Yamauchi (AESJ Vice Chairperson of International Activities Committee), Lukasz Sokolowski (SKS styrelseledamot), Shigeaki Okajima (AESJ ordförande) och Yasushi Tomita (AESJ Director-General of the Secretariat)

Det som var mest spännande under mötet var en diskussion om kompetensen hos respektive lands kärnkraftsindustri. Japanerna var nyfikna på om Sverige kan konstruera och bygga kärnreaktorer med enbart inhemsk kompetens. Det var en mycket bra fråga. Historiskt har den svenska kärnkraftsindustrin en stor erfarenhet inom kärnkraft genom Asea Atom/ABB Atom som nu är Westinghouse och det finns fortfarande många duktiga specialister. Men det är mer än 30 år sedan som de senaste reaktorerna konstruerades och byggdes i landet, det var Forsmark 3 och Oskarshamn 3. Det ser betydligt bättre ut för Japan i detta avseende. Anledningen är att Japan inte påverkades lika mycket av händelsen i Three Mile Island eller Tjernobylolyckan som andra länder. Det var ingen folkomröstningen om kärnkraften som i Sverige 1980 där väljarna röstade för en successiv avveckling av kärnkraft. Japan kunde fortsätta med sitt kärnkraftsprogram ända till 2000-talet. Den nyaste reaktorn är Tomari 3 som togs i drift 2009.

I en jämförelse mellan länderna har det gått betydligt bättre för Sverige när det gäller slutförvar av använt kärnbränsle. Sverige är i framkanten men det går ganska långsamt med slutförvarsarbetet i Japan. Landet har inga bestämda planer att bygga något slutförvar under den närmaste tiden. Å andra sidan har Japan en anläggning i Rokkasho i norra delen av Honshu för att upparbeta med en kapacitet på 600 ton bränsle per år.  För tillfället är den anläggningen inte i drift och därför skickas bränslet till Frankrike för bearbetning. Men ganska säkert kommer Japan att rätt snart börja fundera om hur det använda bränslet ska hanteras i ett längre perspektiv eftersom det är en del av ansvaret som kärnkraftsindustrin måste ta.

AESJ har ungefär 6500 medlemmar och ger ut två vetenskapliga tidskrifter, engelskspråkiga ”Journal of Nuclear Science and Technology” och japanska ”ATOMOΣ” där man publicerar valda artiklar på japanska. AESJ är optimistiskt när det gäller kärnkraftens framtid. Man är övertygad att Japan inte har något alternativt till att fortsätta med kärnkraften.

Kärnkraftsindustrin i våra länder kan lära mycket från varandra och bidra till en säkrare framtid för kärnkraften som i sin tur hjälper oss att hantera miljö- och klimatfrågorna. När det gäller Sverige borde det bara vara en tidsfråga innan man börjar planera för nya reaktorer för att ersätta befintliga reaktorer och för att möta ökad efterfrågan på el bland annat för att kunna elektrifiera fordonsflottan. Inom detta område kan Japan säkert bidra med kompetens och resurser. Å andra sida måste Japan hitta en lösning när det gäller hanteringen av använt kärnbränsle och där kan Sverige hjälpa till. 

SKS JÄMFÖRT MED AESJ